Ratoncito!

Jag ska tjata om Ratatouille igen...

Igår var jag råttan Remy! Jag hade en vinprovning på Tender Bar på Regeringsgatan. Dök upp där en timme innan folk skulle börja droppa in och fick se ALLTIHOP! Serveringspersonalen for omkring och dekorerade borden med stjärnanis och vaniljstänger, dessertkocken gjorde den förunderligaste citronblamage och kockarna stod i ett rasande tempo och gjorde snittar som man bara ville sluka hela! Gjutjärn och koppar, vassa knivar, hela surven! En halvtimme senare fick jag äta med personalen! Panerad spätta med potatis och remoladsås. Jag svär, jag satt så nära en av kockarna att jag hade kunnat rört vid honom om jag hade sträckt ut handen. Det gjorde jag förstås inte, man vet ju inte hur kittliga folk är.

Sen hade jag en vinprovning med mina fenomenala viner. Jag såg ut som Anton Ego och snurrade världsvant på glaset och förklarade skillnaden mellan Penedès och Priorat och fransk och amerikansk ek. Trollband min publik.

Men det största var nog när jag fick äta med personalen på en gourmetkrog. Det fick inte ens Remy göra.

ismer...

Bilden ovan har musselkäkarn själv tagit. Fyra år gammal och så händig med kameran. Den föreställer ett konstverk han har gjort, konstverket saknar namn och han är väldigt förtegen med hur det ska uttolkas. Sekunden senare förstörde han verket, så man kan ju se det som en installation kanske? Vad vet jag?

Om ni ska dricka ett enda vitt vin från nya världen i sommar så ber jag er ödmjukast att testa Catena Chardonnay från Argentina, nummer 6612 hos monopolet. Så mycket smöriga fat och mogna päron att det känns inställsamt, som en schlager som fastnar i skallen. Gräddig firre till det och ni är hemma!

Pappas grabb...

Hur många fyraåringar äter musslor? Och tjatar om att få det hela tiden? Jag bara frågar...
Grilla musslor är kul. Borsta av dom som vanligt och släng på dom på gallret bara. Det låter "pop" när dom är klara, helfestligt! Man får göra spadet att doppa i separat då, lök, vitlök, vitt vin, grädde och en slurk fiskfond.

En galicier skulle dricka en Albariño till. Lagar de Cervera är på väg ut men det finns 20 pannor kvar i Hötorgsbutiken. Jag tycker faktiskt att ni ska unna er den.

Vad är det som är så jävla svårt?

Jag var inne på ett fik i Farsta häromdagen. Följande rafflande dialog utspelade sig:
(Jag) - Jag skulle vilja ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk, tack.
(Expediten, horungen till Barista) - eeh... finns det på vår lista?
- Det har jag ingen aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- OK... (sen var hon tyst en stund, sen plockade hon fram ett latteglas stort som ett handfat) - vill du att jag fyller på mjölk ända upp?
- Nej, jag vill inte att du fyller på mjölk ända upp. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk som kaffe. Lite tyst lade jag till "don't fuck this up...")
(Nu tänkte jag att hon kunde få koka i sitt eget spad så jag gick ut och satte mig och väntade . I spänd förväntan. Efter en låååång stund dyker hon upp. Med en kopp. Och en kanna mjölk.
-Jag tog med kannan så det inte blir fel. Säg stopp.

Långt tidigare var jag på ett riktigt snobbigt ställe vid Stureplan. Baristan (horungen) var World Class-gymmad, blond och med rejäla gummituttar. Jag hörde att hon, den blonda rashygienreklampelaren, sa både "va bene" och "ciao" till kunden innan. Jag beställde en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- menar du en espresschino?
- det vet jag inte. En dubbel espresso med lika mycket varm mjölk.
- en espresschino alltså?
- det har jag ingen jävla aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- alltså en espresschino.

Vad är det som är så jävla svårt? Kan nån förklara?

Att vara kontinental II

Tänk vad lätt man blir placerad i ett fack. När jag går omkring på stadens gator hör jag ibland folk viska "se där, en riktig viking", och ibland stannar en lärarinna sin skolklass på utflykt och säger "precis så där såg de forngermanska krigarna ut". jag bjuder på det, men bestämde mig ändå för att bli mer kontinental. Så jag köpte en vespa. En Piaggio från 1983, 200 kubik och så vacker att man måste vara amerikan för att inte uppskatta den.
Vespan var det första industriprojektet i Italien på många år som bara var avsett att vara roligt. Man sopade ihop resterna av en sönderbombad ekonomi och Signore Piaggio fick folk att tänka på att livet nog var värt att leva, trots allt. Den gjordes också med kvinnorna i åtanke, motorn gömdes under kåpor så man inte smutsade ner sig och skölden fram skyddade från stänk och smuts. Praktiska tillbehör som uppvikta byxor, sjalett över håret och solglasögon anammades av modeskaparna, utan Piaggio hade Sophia Loren och Gina Lollobrigida kanske gått i mormors gamla vadmalsklänning, vad vet jag.

Nåväl. Nu susar jag omkring och är vansinnigt kontinental. Kontinenten ligger söder om Sverige och där är allt lite bättre. En varm macka i Frankrike är som en liten ostbakelse, en dagens lunch i Spanien är hastigt stekt bläckfisk med ett glas vitt. Och det finns nog sommelierer som har mer förfinade smaklökar än jag, men jag är utan tvekan den kontinentalaste i mitt skrå.

Lyssnar non-stop på Freakwater just nu. Fantastisk country. Otroligt vackert och med en intellektuell version av countryns eviga hjärta/smärta. Som i låten "A song you could cry for":

Desperately seeking more and more confusion
You sink your nails into the back of an illusion
The sun in the morning comes as such an intrusion
Banging at your door, glaring down at that whore
You thought you drowned the night before

There's something you were trying to forget
As you light the wrong end of your cigarette
And you're laughing at a joke you didn't get
Clinging to some man that you just met

He holds you so tight when you dance
And the air is filled with smoke and romance
When he stumbles you still give him a chance
It's your beauty that has put him in this trance

Oj. Drick en Kriek, mina vänner. En belgisk körsbärsöl. Det är så gott på sommaren.

Att vara kontinental

Det här är ett lite småtossigt klipp från Rapport som borde få bakåtsträvare att tänka efter. Killen från "Telstars" verkar ju så sabla pantad när man ser det i backspegeln. Och reportern som med den politiska korrekthetens patos infogar ett "och din familj" för att ytterligare lägga ved under dansbandsvreden...

Fast egentligen är det killen som dyker upp nån minut in i inslaget som är intressant. Sydney, a.k.a. Big Brother. Jag hade en gång förmånen att få besöka hans mest dekadenta klubb, Confetti, ditdragen av två syskon som inte tänkte göra avkall på en utekväll för att deras lillebrolla på sexton höstar var på besök i stan. Det var så vansinnigt häftigt.

Jag var en lite försagd unge på besök i storstaden. Allt var jättestort och jag visste inte vad "tullarna" var när jag skulle köpa turistkort. Jag gick mest Hamngatan upp och ner och tänkte på att jag faktiskt var i Stockholm. Bara att åka tunnelbanan ut till Masmo där jag kinesade var ett äventyr. Men Stockholm såg inte ut som i filmen G. Det var mest tweedmönstrade rockar av märket Mexx och dyr, dyr öl om jag lyckades komma in nånstans. Tills jag fick se Confetti. Det var otroligt. En stor neger, man sa så då, fastkedjad i diskjockeybåset, mörkt som på ett sämre ställe i Amsterdam och alla storstadens freaks på samma ställe!

Står man på Körsbärsvägen idag kan man se var dekadansen i Stockholm uppstod, var vågen bröts och var den rullade tillbaka. För det blev inget mer och det fanns inget innan.

Sydney är 68 år nu och har legat i en evighetslång tvist med en fastighetsägare, han vann den nyligen. Så om han har nåt hjärta i kroppen så öppnar han ett nytt ställe nu. Det skulle få mig ut i natten, och jag skulle fira med ett rosévin faktiskt, Chateau Bonnet. 80 spänn nånting. Drick den alldeles för kall, gärna fastkedjad vid ett diskojockobås...

Aborrgundisk köttgryta

Killen bredvid heter Manolete och var en av Spaniens främsta tjurfäktare någonsin.

Jag gjorde aborrgundisk köttgryta häromdan. Eller Boeuf abourguignon som det heter på franska. Aborrgunderna är ett naturfolk i Australien som, får man anta, uteslutande lever på gryta. Nåväl. Först köper man kött. Jag tog ett komma sju kilo fransyska, men högrev funkar finfint det också. Putsa lite och sen tärna. Det här gör man på morgonen för sen ska köttet ligga och gotta sig i en flaska rödvin några timmar, tillsammans med fyra-fem krossade och grovhackade vitlöksklyftor och en matsked timjan. Jag tog en flaska Mauro eftersom det är kralligt och det känns bra att använda italienskt vin i matlagning. Nu går man med barnet till parkleken. Där serveras det kaffe och medans sonen susar omkring i en månbil kan man fundera över allt möjligt. Tjurfäktning till exempel. Det är ju inte riktigt rumsrent att gilla det. Djurplågeri, skanderas det. Jag är faktiskt inte säker på att det är det. Tjurarna får ströva omkring halvvilda i fem år innan dom får gå sin match. Och det här är inga vanliga kossor. Det är ena fruktansvärda bestar, världens farligaste landdjur. En tredjedel av kroppsvikten är nackmuskler och huvud och dom är alltid på ett riktigt uselt humör. Man skulle kunna hävda att tjuren dödas i självförsvar. I arenan hyllas något så omodernt som fysiskt mod. Vi som inte har så mycket av den varan biter gärna ifrån oss mot såna som har det. Vi tycker boxning är tveksamt som sport och tjurfäktning... är helt obegripligt. Stackars små gulliga tjurar!

Sen går man hem och börjar själva matlagningen. Bryner en hackad lök, en stor, finhackad morot och dito palsternacka, lite tomatpuré. Sen bryner man köttet, men slå för guds skull inte bort marinaden. Slå den i grytan istället. Nu ska det koka i sådär tre timmar, så man kan låta sonen titta på Ratatouille en gång till. Och fundera vidare på tjurfäktningen.

Kan ingen tänka sig att tjuren tycker det är rätt häftigt att få gå in på arenan? Publiken, stämningen.

När det är cirkus en halvtimme kvar är det dags för schalottenlöken. Minst en påse. Dom går lätt att skala om man skållar dom först. Potatismos till! Med tryffelolja i. Det är vansinnigt gott i potatismos. Upptäckte dock att tryffelolja inte innehåller tryffel utan är ungefär som crabsticks. Eftersom jag nog inte har ätit riktig tryffel tycker jag dock att det är jättegott. Jag drack en Bordeaux till, Chateau de Senguin 2005. 119 spänn och ok, men inte mer. Efter middagen upptäckte jag att min lagrade prästost höll på att bli dålig så jag satte i mig den tillsammans med ett glas Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese. Det smakade ljuvligt.

Manolete dog på arenan. Det farligaste ögonblicket är när själva stöten ska utdelas och tjuren, dödligt sårad själv, stångade honom i ljumsken och slet av en kroppspulsåder.

Spanien har en egen variant på aborrgundisk köttgryta som görs på Riojavin, en vaniljstång får koka med. Jättegott. Ursprungligen ska den grytan göras på kött från stridstjurar, men det börjar ju bli knepigt att få tag i.

Snövit

- Vi måste sluta vara matade fågelungar och bli ivriga bävrar. Vi behöver ett mål att sikta på. Vi behöver en dröm för Sverige, säger Maud Olofsson.

"Maud Olofssons livvakt sköt ren i nosen när han skjutsade henne till jobbet". Expressens löpsedel häromdagen.

Hur lever Maud? Visst får man intrycket att hon pratar med träden och djuren, kanske har dvärgar eller annat oknytt hemma som hjälper henne med de hushållsnära tjänsterna?

Som skattebetalare är jag tveksam till hur mina pengar används. Det vore lätt att säga nåt om att Sverige skulle tjäna på att den obildade tanten inte hade livvakt, men det tänker jag inte göra. Däremot vill jag veta varför livvakten, som förmodligen avlönas via skattsedeln, skjutsar renar till jobbet. Vad jobbar renen med? Vore det en legitim verksamhet skulle ju renskallen kunna göra avdrag för resor till och från arbetet som alla andra. Det luktar svartjobb. Och vad anledde skottlossningen i bilen? Ett svartsjukedrama?

Maud får inget vintips av mig. Hon dricker bara lådvin ändå, den käringen. Till er andra vill jag däremot tipsa om en nyhet jag själv inte har provat än, vi skulle kunna låta det här vara en interaktiv vinprovarblogg... vi hjälps liksom åt.

Künstler Pinot Noir 2006. Ett tyskt rödvin. Druvan heter egentligen Spätburgunder i Tyskland men rödvin går inte att prata om på tyska. Hursomhelst låter beskrivningen av vinet väldigt bra och en flarra kostar modesta 109 spänn. Pinot Noir är ett klassiskt viltvin, så om någon tar på sig att göra en gryta av de ekorrar, kaniner och rådjur som tittar in genom Mauds köksfönster när hon trallandes sopar golvet så är nog det här ett vin som sitter som en Parabellum i nosen.

Bilden är inte den bild jag letade efter. Det finns en bild på författaren Louis Ferdinand Céline där han faktiskt inte är berusad, eller trött, eller ens full av förakt. Han tittar rakt in i kameran och han är inte imponerad. Att såna som jag tycker om Céline visar lite hur informationsflödena har gått under de senaste tretti åren. Bara så ni vet, och så att ni enklare ska förstå: jag är en vänsterytter. Céline hittade man i bästa fall på högerflanken. Om man hittade honom alls.
Vi som var vänster under början på nittitalet hängde på Cityhallen och läste Bukowski. Charles Bukowski är ett ökänt fyllo som dricker whiskey och beter sig. Tyckte man då. Läser man om det nuförtiden så ser man en briljant författare som fuskar ibland och spekulerar. Charles Bukowskis husgud hette John Fante. Ni som inte har läst nåt av Fante är riktiga turgubbar/gummor. Ni har något kvar.
John Fante tyckte om Hamsun. Fante och Bukowski tyckte om Céline. Säga vad man vill om min generations vänster men nog fan är vi kunskapstörstiga, vi upptäckte Célines värld av svekfulla fattiga som stjäl eller talar illa om sin granne för att överleva, kolonialisten som piskar 200 "svartingar" för att överdosen av kinin får hans trumhinnor att explodera, och, viktigast: hur svårt det är att känna igen anletsdragen på en verkligt god människa, som sergeanten huvudpersonen i "Resa till nattens ände" träffar i Franska Guyana.
Det hade varit kul att visa hur Céline verkligen såg ut, i min värld. Men jag tror att jag stoppar in honom med min farmor bland mytologiska människor jag vet precis lagom mycket om.

Jag och sonen tittade just på Ratatouille, igen. Det är nog decenniets film. Jag rörs till tårar (ävafan, jag grinar) genom nästan hela filmen. Eftersom jag är den där råttan. Jag ger mig in i en bransch jag inte vet nånting om, jag kan inte språket. Och gömmer mig bakom nånting. inte en kockmössa som Rémy men kanske en jargong. Och kockpojkens kärlek Colette... ta femton år av mitt liv men låt mig bråka offentligt med Colette och sen förenas i älskog under Montmartres takåsar!

Ja, Céline är med i filmen. Anton Ego, matkritikern som helt glömt bort att njuta är skulpterad på Louis Ferdinand.

Min import av vin börjar nu. Och i slutet av april kommer det att vara en baluns som ni alla är inbjudna till.

Tills dess, a votre santé,'

Johnny

Herregud! Skrev ovanstående under kraftig alkoholpåverkan, låter det stå kvar... men jag glömde vintipset! Jag hade en vinprovning häromdagen och upptäckte en kombination som var sådär skitbra. Man kan skriva hundra gånger hur Sauvignon Blanc passar till nässelsoppa, men riktigt klockrent blir det bara ibland. Ost- och broccolipaj med en fatlagrad vit Bourgogne. Les Sétilles, nr 5657. Så snyggt!