Snövit

- Vi måste sluta vara matade fågelungar och bli ivriga bävrar. Vi behöver ett mål att sikta på. Vi behöver en dröm för Sverige, säger Maud Olofsson.

"Maud Olofssons livvakt sköt ren i nosen när han skjutsade henne till jobbet". Expressens löpsedel häromdagen.

Hur lever Maud? Visst får man intrycket att hon pratar med träden och djuren, kanske har dvärgar eller annat oknytt hemma som hjälper henne med de hushållsnära tjänsterna?

Som skattebetalare är jag tveksam till hur mina pengar används. Det vore lätt att säga nåt om att Sverige skulle tjäna på att den obildade tanten inte hade livvakt, men det tänker jag inte göra. Däremot vill jag veta varför livvakten, som förmodligen avlönas via skattsedeln, skjutsar renar till jobbet. Vad jobbar renen med? Vore det en legitim verksamhet skulle ju renskallen kunna göra avdrag för resor till och från arbetet som alla andra. Det luktar svartjobb. Och vad anledde skottlossningen i bilen? Ett svartsjukedrama?

Maud får inget vintips av mig. Hon dricker bara lådvin ändå, den käringen. Till er andra vill jag däremot tipsa om en nyhet jag själv inte har provat än, vi skulle kunna låta det här vara en interaktiv vinprovarblogg... vi hjälps liksom åt.

Künstler Pinot Noir 2006. Ett tyskt rödvin. Druvan heter egentligen Spätburgunder i Tyskland men rödvin går inte att prata om på tyska. Hursomhelst låter beskrivningen av vinet väldigt bra och en flarra kostar modesta 109 spänn. Pinot Noir är ett klassiskt viltvin, så om någon tar på sig att göra en gryta av de ekorrar, kaniner och rådjur som tittar in genom Mauds köksfönster när hon trallandes sopar golvet så är nog det här ett vin som sitter som en Parabellum i nosen.

Bilden är inte den bild jag letade efter. Det finns en bild på författaren Louis Ferdinand Céline där han faktiskt inte är berusad, eller trött, eller ens full av förakt. Han tittar rakt in i kameran och han är inte imponerad. Att såna som jag tycker om Céline visar lite hur informationsflödena har gått under de senaste tretti åren. Bara så ni vet, och så att ni enklare ska förstå: jag är en vänsterytter. Céline hittade man i bästa fall på högerflanken. Om man hittade honom alls.
Vi som var vänster under början på nittitalet hängde på Cityhallen och läste Bukowski. Charles Bukowski är ett ökänt fyllo som dricker whiskey och beter sig. Tyckte man då. Läser man om det nuförtiden så ser man en briljant författare som fuskar ibland och spekulerar. Charles Bukowskis husgud hette John Fante. Ni som inte har läst nåt av Fante är riktiga turgubbar/gummor. Ni har något kvar.
John Fante tyckte om Hamsun. Fante och Bukowski tyckte om Céline. Säga vad man vill om min generations vänster men nog fan är vi kunskapstörstiga, vi upptäckte Célines värld av svekfulla fattiga som stjäl eller talar illa om sin granne för att överleva, kolonialisten som piskar 200 "svartingar" för att överdosen av kinin får hans trumhinnor att explodera, och, viktigast: hur svårt det är att känna igen anletsdragen på en verkligt god människa, som sergeanten huvudpersonen i "Resa till nattens ände" träffar i Franska Guyana.
Det hade varit kul att visa hur Céline verkligen såg ut, i min värld. Men jag tror att jag stoppar in honom med min farmor bland mytologiska människor jag vet precis lagom mycket om.

Jag och sonen tittade just på Ratatouille, igen. Det är nog decenniets film. Jag rörs till tårar (ävafan, jag grinar) genom nästan hela filmen. Eftersom jag är den där råttan. Jag ger mig in i en bransch jag inte vet nånting om, jag kan inte språket. Och gömmer mig bakom nånting. inte en kockmössa som Rémy men kanske en jargong. Och kockpojkens kärlek Colette... ta femton år av mitt liv men låt mig bråka offentligt med Colette och sen förenas i älskog under Montmartres takåsar!

Ja, Céline är med i filmen. Anton Ego, matkritikern som helt glömt bort att njuta är skulpterad på Louis Ferdinand.

Min import av vin börjar nu. Och i slutet av april kommer det att vara en baluns som ni alla är inbjudna till.

Tills dess, a votre santé,'

Johnny

Herregud! Skrev ovanstående under kraftig alkoholpåverkan, låter det stå kvar... men jag glömde vintipset! Jag hade en vinprovning häromdagen och upptäckte en kombination som var sådär skitbra. Man kan skriva hundra gånger hur Sauvignon Blanc passar till nässelsoppa, men riktigt klockrent blir det bara ibland. Ost- och broccolipaj med en fatlagrad vit Bourgogne. Les Sétilles, nr 5657. Så snyggt!

En julsaga

Kom och sätt er i en ring här så ska farbror Johnny berätta om när planksteken kom till.

Nån gång i charterturismens barndom åkte Svenne Banan till Mallorca. Sol och bad, billiga bira och grisfester varje kväll. Det var på sextitalet. Människor gick på månen. Allt var möjligt. Framtiden var ljus. Man hade finrum och gillestuga. Charter var lite grann som hemma fast borta. Man blev omhändertagen. Det gillade Svenne Banan, han var inte så äventyrlig av sig. Han hade ju betalat för helpension så han åt alla måltider på hotellet. "Så man inte får yxmage" sa han till sitt lika trygga resesällskap, grabbgänget som träffades och spelade Canasta i Bagarmossen.

Nåväl, en dag var både ciggen (Carmencita, tunna mörka cigaretter med smak av skogsbrand) och sololjan slut, så han går de tre hundra meterna från hotellet till kiosken och passerar då en lokal restaurang. Döm om hans förvåning då han upptäcker att det på menyn står "Sepia a la Plancha". Åh fan, säger Svenne till sig själv, spanjackerna lagar mat på planka!
Hemkommen till Bagis, när gänget träffas på Bagarmossens krog en kväll för att jämföra Instamaticbilder (illröda grabbar med grogg, två fingrar bakom varandras huvuden) får han plötsligt ett ögonblick av gudomlig inspiration: -Dragan, säger han, i Spanien lagar man käk på planka! Biff och allt möjligt! Sen skarvar han: det är skitgott! Han kunde ju inte gärna ståta med sån förstahandsinformation och sen snopet erkänna att han inte hade smakat.
Dragan, som varit kökschef på ärevördiga hotell Palace i Zagreb innan han blev osams med Tito tycker att det låter helt befängt, men knappast värre än vad han varje dag tvingas skyffla upp till sina nya landsmän. Så efter några dagar letar han rätt på några uttjänta skärbrädor och komponerar en planka efter vad han vet att Svenne Banan och hans vänner gillar. En köttbit. Potatis. Som mos, eftersom han själv en gång fått beröm för sitt Duchesse av självaste Marie Kräuss, österrikisk operasångerska som åt i Palace matsal efter sitt bejublade framträdande på Zagrebs konserthus 1958. Den halva tomaten som tydligen är den enda grönsaken det går att få svenskar att äta. Tjockt med Bearnaise, från pulver, eftersom svenskar tycker att hemslagen Bearnaise på äggulor och olja, varsamt uppvärmd i vattenbad, smakar "mysko".

Succén var total. "Plankan" spred sig som en löpeld från förort till förort. Journalister, som förutom att de delade Svennes intresse för grogg också hade ungefär lika avancerade smaklökar, propsade på att det skulle serveras planka på Pressklubben varje dag. Fortfarande hävdar de att det är en rätt med ursprung från Paris guldkrogar.

Hade Svenne Banan kunnat lite spanska hade han förstått att den spanska restaurangen serverade grillad bläckfisk, men då hade vi inte idag kunnat njuta av plankstek närhelst vi vill.

Så var det. du kan kolla med Dragan, även om han nog ganska motvilligt erkänner sin del av ansvaret.

Till planka dricker vi ett kraftigt rött vin, skräm bara köttbiten med pannan och servera en Clos dels Codols från Monsant till.

Oss sommelierer emellan, Cornelis...

Mitt inlägg om vin till gubbsjuka får dessvärre vänta, vi måste tillsammans tolka ett kryptiskt vintips från en av Stockholms krogars störste välgörare.

Kliv upp ur sängen Ann-Katarin,
och lyssna på något viktigt
Det finns ett särskilt slags ädelt vin
som man bör njuta försiktigt
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
Och du får kvar en tom flaska
och bittra tårar och aska

Ja... vilket slags ädelt vin är det Cornelis menar? En ledtråd finns i första raden. Kliv upp ur sängen... Han menar alltså ett vin som dricks tidigt. Champagne. Cornelis hade som vi alla upprörts över att den spröda, fina champagnen serveras vid tolvslaget, när smaklökarna gått genom en mangel av rötjut tjockt som bläck och terpentinsmakande avec.

Dricker det utan sans... Ja, vad kan det betyda? Det kan ju inte vara mängden. Det är förstås den vräkiga åsikten att champagne passar till allt! Det passar nästan inte till nåt! Så... Cornelis vill tala om för de som begriper att Champagnen ska serveras först på kvällen, till lite rökt lax.

Och du får kvar en tom flaska
och bittra tårar och aska
Vad har hänt här? Jo, någon har serverat jordgubbar till det goda vinet. Som vräkiga engelsmän stoppar i sig som om det inte fanns någon morgondag. Allt som är gott med Champagne slås obönhörligen ihjäl och kvar blir en syra som får ögonen att tåras. Den tomma flaskan symboliserar att vederbörande nu är en social paria. Gästerna har gått hem. Han eller hon kommer att dö ensam och skrikande. Låt inte det här hända dig, varnar Cornelis.

Champagnen han tänkte på är nog, och det här är en kvalificerad tokgissning, Launois Vintage Blanc de Blanc 2000. Det är sällan en schysst årgångschampagne går att hitta för 319 spänn. Passa på. Och servera rökt lax eller naturella skaldjur till. För allt i världen inget sött. Sötsaker till torra viner är grosshandlarmentalitet. Stoppa vad som helst i smörgåstårtan, liksom, gott plus gott blir jättegott.
Skåla gärna med nån som heter Ann-Catarin, eller om du har en polare vid namn Pär.

Polen, kärlekens ö!

Välkomna till min blogg. Här kommer jag att skriva om saker som intresserar mig. Eftersom jag är sommelier så kommer det att dyka upp ett vintips i varje inlägg. Sist ibland, ibland i mitten. Så ni måste läsa allt.

Mannen på bilden är polack. Se hur lystet han slukar korvarna. Det finns inte tid ens att sära på dom, eller låta spadet rinna av. Han står framåtlutad som en backhoppare för att inte spilla på sin bredrandiga slips. Inte ett hårstrå ligger fel. Man kan ana att han är en man av värld, han har varit i både Krakow och Warzawa. Klackringen antyder kanske ett visst mått av fåfänga, han är tuppaktigt medveten om att han ser bra ut.

Han är hjälplös inför dessa korvar. Han tappar kontrollen. Han skäms efteråt. Det är verkligen inte likt honom att ge sig hän så fullständigt. Han sätter kanske fingrarna i halsen.

Det får mig att vilja åka till Polen. Det måste vara ett fantastiskt land där man tillåts njuta så fullkomligt. Det är farligt att inte njuta, man blir en obehaglig människa som hatar det man älskar, om ni fattar. Som Hitler, nykterist, asket, vegetarian. Inte undra på att Polen stack i ögonen på honom.

Vad resten av tyskarna hade emot Polen är inte lätt att veta, alla tyskar jag har träffat skulle gladeligen knäckt en burk Kostelecké Parký tillsammans med mannen på bilden. Druckit en Pivo eller Bier med honom och skrattat bullrande. Jämfört den eleganta polska kokkorven med sina egna kraftiga bratwurstar.

Systemet har ett pyttelitet lager av Meulenhof 1992 Riesling Auslese från Moseldalen. Korkarna är lite småkassa så det tål inte lagring, därför säljs dom för ynka 100 kronor! Det är ett fantastiskt vin. Borde kosta det femdubbla. Efter en klunk börjar man fundera på att invadera Polen, ingå en non-aggressionspakt med Sovjetunionen och avnjuta detta vin på bakpansaret till en Panzer IV-stridsvagn med Rysslands vidsträckta stäpp som fond.

Sen besinnar man sig och vill hellre bara bjuda grabben på bilden på ett glas.

Nästa inlägg, som kommer om ett par dar, kommer handla om vin till gubbsjuka. De slipprigaste av er tror säkert att det här också gjorde det, men det handlade om Polen och korv.