En julsaga

Kom och sätt er i en ring här så ska farbror Johnny berätta om när planksteken kom till.

Nån gång i charterturismens barndom åkte Svenne Banan till Mallorca. Sol och bad, billiga bira och grisfester varje kväll. Det var på sextitalet. Människor gick på månen. Allt var möjligt. Framtiden var ljus. Man hade finrum och gillestuga. Charter var lite grann som hemma fast borta. Man blev omhändertagen. Det gillade Svenne Banan, han var inte så äventyrlig av sig. Han hade ju betalat för helpension så han åt alla måltider på hotellet. "Så man inte får yxmage" sa han till sitt lika trygga resesällskap, grabbgänget som träffades och spelade Canasta i Bagarmossen.

Nåväl, en dag var både ciggen (Carmencita, tunna mörka cigaretter med smak av skogsbrand) och sololjan slut, så han går de tre hundra meterna från hotellet till kiosken och passerar då en lokal restaurang. Döm om hans förvåning då han upptäcker att det på menyn står "Sepia a la Plancha". Åh fan, säger Svenne till sig själv, spanjackerna lagar mat på planka!
Hemkommen till Bagis, när gänget träffas på Bagarmossens krog en kväll för att jämföra Instamaticbilder (illröda grabbar med grogg, två fingrar bakom varandras huvuden) får han plötsligt ett ögonblick av gudomlig inspiration: -Dragan, säger han, i Spanien lagar man käk på planka! Biff och allt möjligt! Sen skarvar han: det är skitgott! Han kunde ju inte gärna ståta med sån förstahandsinformation och sen snopet erkänna att han inte hade smakat.
Dragan, som varit kökschef på ärevördiga hotell Palace i Zagreb innan han blev osams med Tito tycker att det låter helt befängt, men knappast värre än vad han varje dag tvingas skyffla upp till sina nya landsmän. Så efter några dagar letar han rätt på några uttjänta skärbrädor och komponerar en planka efter vad han vet att Svenne Banan och hans vänner gillar. En köttbit. Potatis. Som mos, eftersom han själv en gång fått beröm för sitt Duchesse av självaste Marie Kräuss, österrikisk operasångerska som åt i Palace matsal efter sitt bejublade framträdande på Zagrebs konserthus 1958. Den halva tomaten som tydligen är den enda grönsaken det går att få svenskar att äta. Tjockt med Bearnaise, från pulver, eftersom svenskar tycker att hemslagen Bearnaise på äggulor och olja, varsamt uppvärmd i vattenbad, smakar "mysko".

Succén var total. "Plankan" spred sig som en löpeld från förort till förort. Journalister, som förutom att de delade Svennes intresse för grogg också hade ungefär lika avancerade smaklökar, propsade på att det skulle serveras planka på Pressklubben varje dag. Fortfarande hävdar de att det är en rätt med ursprung från Paris guldkrogar.

Hade Svenne Banan kunnat lite spanska hade han förstått att den spanska restaurangen serverade grillad bläckfisk, men då hade vi inte idag kunnat njuta av plankstek närhelst vi vill.

Så var det. du kan kolla med Dragan, även om han nog ganska motvilligt erkänner sin del av ansvaret.

Till planka dricker vi ett kraftigt rött vin, skräm bara köttbiten med pannan och servera en Clos dels Codols från Monsant till.