Ariska möbler

Alla som känner mig vet att jag är fullständigt fascinerad av att leta efter obskyra nazister och annat på nätet. En av de otäckaste grupperna är Svenska Motståndsrörelsen. Nu har dom skojat till det (april april!)och lagt ut ett falskt brev från Ingvar Kamprad på sin hemsida där Ingvar lovar dom en massa slantar... rätt kul skämt, faktiskt.

Riktig humor blir det dock när det ska dementeras i Kvällsposten: - Om detta är ett aprilskämt säger det en del om vad det är för humor de har, säger Charlotte Lindgren vid Ikea.

Om?

Och hon fortsätter:
- Tittar man på namnteckningen så ser man att det inte är Ingvar Kamprads.

Så riktigt säker var hon inte.

Ratoncito!

Jag ska tjata om Ratatouille igen...

Igår var jag råttan Remy! Jag hade en vinprovning på Tender Bar på Regeringsgatan. Dök upp där en timme innan folk skulle börja droppa in och fick se ALLTIHOP! Serveringspersonalen for omkring och dekorerade borden med stjärnanis och vaniljstänger, dessertkocken gjorde den förunderligaste citronblamage och kockarna stod i ett rasande tempo och gjorde snittar som man bara ville sluka hela! Gjutjärn och koppar, vassa knivar, hela surven! En halvtimme senare fick jag äta med personalen! Panerad spätta med potatis och remoladsås. Jag svär, jag satt så nära en av kockarna att jag hade kunnat rört vid honom om jag hade sträckt ut handen. Det gjorde jag förstås inte, man vet ju inte hur kittliga folk är.

Sen hade jag en vinprovning med mina fenomenala viner. Jag såg ut som Anton Ego och snurrade världsvant på glaset och förklarade skillnaden mellan Penedès och Priorat och fransk och amerikansk ek. Trollband min publik.

Men det största var nog när jag fick äta med personalen på en gourmetkrog. Det fick inte ens Remy göra.

ismer...

Bilden ovan har musselkäkarn själv tagit. Fyra år gammal och så händig med kameran. Den föreställer ett konstverk han har gjort, konstverket saknar namn och han är väldigt förtegen med hur det ska uttolkas. Sekunden senare förstörde han verket, så man kan ju se det som en installation kanske? Vad vet jag?

Om ni ska dricka ett enda vitt vin från nya världen i sommar så ber jag er ödmjukast att testa Catena Chardonnay från Argentina, nummer 6612 hos monopolet. Så mycket smöriga fat och mogna päron att det känns inställsamt, som en schlager som fastnar i skallen. Gräddig firre till det och ni är hemma!

Pappas grabb...

Hur många fyraåringar äter musslor? Och tjatar om att få det hela tiden? Jag bara frågar...
Grilla musslor är kul. Borsta av dom som vanligt och släng på dom på gallret bara. Det låter "pop" när dom är klara, helfestligt! Man får göra spadet att doppa i separat då, lök, vitlök, vitt vin, grädde och en slurk fiskfond.

En galicier skulle dricka en Albariño till. Lagar de Cervera är på väg ut men det finns 20 pannor kvar i Hötorgsbutiken. Jag tycker faktiskt att ni ska unna er den.

Vad är det som är så jävla svårt?

Jag var inne på ett fik i Farsta häromdagen. Följande rafflande dialog utspelade sig:
(Jag) - Jag skulle vilja ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk, tack.
(Expediten, horungen till Barista) - eeh... finns det på vår lista?
- Det har jag ingen aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- OK... (sen var hon tyst en stund, sen plockade hon fram ett latteglas stort som ett handfat) - vill du att jag fyller på mjölk ända upp?
- Nej, jag vill inte att du fyller på mjölk ända upp. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk som kaffe. Lite tyst lade jag till "don't fuck this up...")
(Nu tänkte jag att hon kunde få koka i sitt eget spad så jag gick ut och satte mig och väntade . I spänd förväntan. Efter en låååång stund dyker hon upp. Med en kopp. Och en kanna mjölk.
-Jag tog med kannan så det inte blir fel. Säg stopp.

Långt tidigare var jag på ett riktigt snobbigt ställe vid Stureplan. Baristan (horungen) var World Class-gymmad, blond och med rejäla gummituttar. Jag hörde att hon, den blonda rashygienreklampelaren, sa både "va bene" och "ciao" till kunden innan. Jag beställde en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- menar du en espresschino?
- det vet jag inte. En dubbel espresso med lika mycket varm mjölk.
- en espresschino alltså?
- det har jag ingen jävla aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- alltså en espresschino.

Vad är det som är så jävla svårt? Kan nån förklara?

Att vara kontinental II

Tänk vad lätt man blir placerad i ett fack. När jag går omkring på stadens gator hör jag ibland folk viska "se där, en riktig viking", och ibland stannar en lärarinna sin skolklass på utflykt och säger "precis så där såg de forngermanska krigarna ut". jag bjuder på det, men bestämde mig ändå för att bli mer kontinental. Så jag köpte en vespa. En Piaggio från 1983, 200 kubik och så vacker att man måste vara amerikan för att inte uppskatta den.
Vespan var det första industriprojektet i Italien på många år som bara var avsett att vara roligt. Man sopade ihop resterna av en sönderbombad ekonomi och Signore Piaggio fick folk att tänka på att livet nog var värt att leva, trots allt. Den gjordes också med kvinnorna i åtanke, motorn gömdes under kåpor så man inte smutsade ner sig och skölden fram skyddade från stänk och smuts. Praktiska tillbehör som uppvikta byxor, sjalett över håret och solglasögon anammades av modeskaparna, utan Piaggio hade Sophia Loren och Gina Lollobrigida kanske gått i mormors gamla vadmalsklänning, vad vet jag.

Nåväl. Nu susar jag omkring och är vansinnigt kontinental. Kontinenten ligger söder om Sverige och där är allt lite bättre. En varm macka i Frankrike är som en liten ostbakelse, en dagens lunch i Spanien är hastigt stekt bläckfisk med ett glas vitt. Och det finns nog sommelierer som har mer förfinade smaklökar än jag, men jag är utan tvekan den kontinentalaste i mitt skrå.

Lyssnar non-stop på Freakwater just nu. Fantastisk country. Otroligt vackert och med en intellektuell version av countryns eviga hjärta/smärta. Som i låten "A song you could cry for":

Desperately seeking more and more confusion
You sink your nails into the back of an illusion
The sun in the morning comes as such an intrusion
Banging at your door, glaring down at that whore
You thought you drowned the night before

There's something you were trying to forget
As you light the wrong end of your cigarette
And you're laughing at a joke you didn't get
Clinging to some man that you just met

He holds you so tight when you dance
And the air is filled with smoke and romance
When he stumbles you still give him a chance
It's your beauty that has put him in this trance

Oj. Drick en Kriek, mina vänner. En belgisk körsbärsöl. Det är så gott på sommaren.

Att vara kontinental

Det här är ett lite småtossigt klipp från Rapport som borde få bakåtsträvare att tänka efter. Killen från "Telstars" verkar ju så sabla pantad när man ser det i backspegeln. Och reportern som med den politiska korrekthetens patos infogar ett "och din familj" för att ytterligare lägga ved under dansbandsvreden...

Fast egentligen är det killen som dyker upp nån minut in i inslaget som är intressant. Sydney, a.k.a. Big Brother. Jag hade en gång förmånen att få besöka hans mest dekadenta klubb, Confetti, ditdragen av två syskon som inte tänkte göra avkall på en utekväll för att deras lillebrolla på sexton höstar var på besök i stan. Det var så vansinnigt häftigt.

Jag var en lite försagd unge på besök i storstaden. Allt var jättestort och jag visste inte vad "tullarna" var när jag skulle köpa turistkort. Jag gick mest Hamngatan upp och ner och tänkte på att jag faktiskt var i Stockholm. Bara att åka tunnelbanan ut till Masmo där jag kinesade var ett äventyr. Men Stockholm såg inte ut som i filmen G. Det var mest tweedmönstrade rockar av märket Mexx och dyr, dyr öl om jag lyckades komma in nånstans. Tills jag fick se Confetti. Det var otroligt. En stor neger, man sa så då, fastkedjad i diskjockeybåset, mörkt som på ett sämre ställe i Amsterdam och alla storstadens freaks på samma ställe!

Står man på Körsbärsvägen idag kan man se var dekadansen i Stockholm uppstod, var vågen bröts och var den rullade tillbaka. För det blev inget mer och det fanns inget innan.

Sydney är 68 år nu och har legat i en evighetslång tvist med en fastighetsägare, han vann den nyligen. Så om han har nåt hjärta i kroppen så öppnar han ett nytt ställe nu. Det skulle få mig ut i natten, och jag skulle fira med ett rosévin faktiskt, Chateau Bonnet. 80 spänn nånting. Drick den alldeles för kall, gärna fastkedjad vid ett diskojockobås...