Vad är det som är så jävla svårt?

Jag var inne på ett fik i Farsta häromdagen. Följande rafflande dialog utspelade sig:
(Jag) - Jag skulle vilja ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk, tack.
(Expediten, horungen till Barista) - eeh... finns det på vår lista?
- Det har jag ingen aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- OK... (sen var hon tyst en stund, sen plockade hon fram ett latteglas stort som ett handfat) - vill du att jag fyller på mjölk ända upp?
- Nej, jag vill inte att du fyller på mjölk ända upp. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk som kaffe. Lite tyst lade jag till "don't fuck this up...")
(Nu tänkte jag att hon kunde få koka i sitt eget spad så jag gick ut och satte mig och väntade . I spänd förväntan. Efter en låååång stund dyker hon upp. Med en kopp. Och en kanna mjölk.
-Jag tog med kannan så det inte blir fel. Säg stopp.

Långt tidigare var jag på ett riktigt snobbigt ställe vid Stureplan. Baristan (horungen) var World Class-gymmad, blond och med rejäla gummituttar. Jag hörde att hon, den blonda rashygienreklampelaren, sa både "va bene" och "ciao" till kunden innan. Jag beställde en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- menar du en espresschino?
- det vet jag inte. En dubbel espresso med lika mycket varm mjölk.
- en espresschino alltså?
- det har jag ingen jävla aning om. Jag vill ha en dubbel espresso med precis lika mycket varm mjölk.
- alltså en espresschino.

Vad är det som är så jävla svårt? Kan nån förklara?

Att vara kontinental II

Tänk vad lätt man blir placerad i ett fack. När jag går omkring på stadens gator hör jag ibland folk viska "se där, en riktig viking", och ibland stannar en lärarinna sin skolklass på utflykt och säger "precis så där såg de forngermanska krigarna ut". jag bjuder på det, men bestämde mig ändå för att bli mer kontinental. Så jag köpte en vespa. En Piaggio från 1983, 200 kubik och så vacker att man måste vara amerikan för att inte uppskatta den.
Vespan var det första industriprojektet i Italien på många år som bara var avsett att vara roligt. Man sopade ihop resterna av en sönderbombad ekonomi och Signore Piaggio fick folk att tänka på att livet nog var värt att leva, trots allt. Den gjordes också med kvinnorna i åtanke, motorn gömdes under kåpor så man inte smutsade ner sig och skölden fram skyddade från stänk och smuts. Praktiska tillbehör som uppvikta byxor, sjalett över håret och solglasögon anammades av modeskaparna, utan Piaggio hade Sophia Loren och Gina Lollobrigida kanske gått i mormors gamla vadmalsklänning, vad vet jag.

Nåväl. Nu susar jag omkring och är vansinnigt kontinental. Kontinenten ligger söder om Sverige och där är allt lite bättre. En varm macka i Frankrike är som en liten ostbakelse, en dagens lunch i Spanien är hastigt stekt bläckfisk med ett glas vitt. Och det finns nog sommelierer som har mer förfinade smaklökar än jag, men jag är utan tvekan den kontinentalaste i mitt skrå.

Lyssnar non-stop på Freakwater just nu. Fantastisk country. Otroligt vackert och med en intellektuell version av countryns eviga hjärta/smärta. Som i låten "A song you could cry for":

Desperately seeking more and more confusion
You sink your nails into the back of an illusion
The sun in the morning comes as such an intrusion
Banging at your door, glaring down at that whore
You thought you drowned the night before

There's something you were trying to forget
As you light the wrong end of your cigarette
And you're laughing at a joke you didn't get
Clinging to some man that you just met

He holds you so tight when you dance
And the air is filled with smoke and romance
When he stumbles you still give him a chance
It's your beauty that has put him in this trance

Oj. Drick en Kriek, mina vänner. En belgisk körsbärsöl. Det är så gott på sommaren.

Att vara kontinental

Det här är ett lite småtossigt klipp från Rapport som borde få bakåtsträvare att tänka efter. Killen från "Telstars" verkar ju så sabla pantad när man ser det i backspegeln. Och reportern som med den politiska korrekthetens patos infogar ett "och din familj" för att ytterligare lägga ved under dansbandsvreden...

Fast egentligen är det killen som dyker upp nån minut in i inslaget som är intressant. Sydney, a.k.a. Big Brother. Jag hade en gång förmånen att få besöka hans mest dekadenta klubb, Confetti, ditdragen av två syskon som inte tänkte göra avkall på en utekväll för att deras lillebrolla på sexton höstar var på besök i stan. Det var så vansinnigt häftigt.

Jag var en lite försagd unge på besök i storstaden. Allt var jättestort och jag visste inte vad "tullarna" var när jag skulle köpa turistkort. Jag gick mest Hamngatan upp och ner och tänkte på att jag faktiskt var i Stockholm. Bara att åka tunnelbanan ut till Masmo där jag kinesade var ett äventyr. Men Stockholm såg inte ut som i filmen G. Det var mest tweedmönstrade rockar av märket Mexx och dyr, dyr öl om jag lyckades komma in nånstans. Tills jag fick se Confetti. Det var otroligt. En stor neger, man sa så då, fastkedjad i diskjockeybåset, mörkt som på ett sämre ställe i Amsterdam och alla storstadens freaks på samma ställe!

Står man på Körsbärsvägen idag kan man se var dekadansen i Stockholm uppstod, var vågen bröts och var den rullade tillbaka. För det blev inget mer och det fanns inget innan.

Sydney är 68 år nu och har legat i en evighetslång tvist med en fastighetsägare, han vann den nyligen. Så om han har nåt hjärta i kroppen så öppnar han ett nytt ställe nu. Det skulle få mig ut i natten, och jag skulle fira med ett rosévin faktiskt, Chateau Bonnet. 80 spänn nånting. Drick den alldeles för kall, gärna fastkedjad vid ett diskojockobås...