Bilden är inte den bild jag letade efter. Det finns en bild på författaren Louis Ferdinand Céline där han faktiskt inte är berusad, eller trött, eller ens full av förakt. Han tittar rakt in i kameran och han är inte imponerad. Att såna som jag tycker om Céline visar lite hur informationsflödena har gått under de senaste tretti åren. Bara så ni vet, och så att ni enklare ska förstå: jag är en vänsterytter. Céline hittade man i bästa fall på högerflanken. Om man hittade honom alls.
Vi som var vänster under början på nittitalet hängde på Cityhallen och läste Bukowski. Charles Bukowski är ett ökänt fyllo som dricker whiskey och beter sig. Tyckte man då. Läser man om det nuförtiden så ser man en briljant författare som fuskar ibland och spekulerar. Charles Bukowskis husgud hette John Fante. Ni som inte har läst nåt av Fante är riktiga turgubbar/gummor. Ni har något kvar.
John Fante tyckte om Hamsun. Fante och Bukowski tyckte om Céline. Säga vad man vill om min generations vänster men nog fan är vi kunskapstörstiga, vi upptäckte Célines värld av svekfulla fattiga som stjäl eller talar illa om sin granne för att överleva, kolonialisten som piskar 200 "svartingar" för att överdosen av kinin får hans trumhinnor att explodera, och, viktigast: hur svårt det är att känna igen anletsdragen på en verkligt god människa, som sergeanten huvudpersonen i "Resa till nattens ände" träffar i Franska Guyana.
Det hade varit kul att visa hur Céline verkligen såg ut, i min värld. Men jag tror att jag stoppar in honom med min farmor bland mytologiska människor jag vet precis lagom mycket om.

Jag och sonen tittade just på Ratatouille, igen. Det är nog decenniets film. Jag rörs till tårar (ävafan, jag grinar) genom nästan hela filmen. Eftersom jag är den där råttan. Jag ger mig in i en bransch jag inte vet nånting om, jag kan inte språket. Och gömmer mig bakom nånting. inte en kockmössa som Rémy men kanske en jargong. Och kockpojkens kärlek Colette... ta femton år av mitt liv men låt mig bråka offentligt med Colette och sen förenas i älskog under Montmartres takåsar!

Ja, Céline är med i filmen. Anton Ego, matkritikern som helt glömt bort att njuta är skulpterad på Louis Ferdinand.

Min import av vin börjar nu. Och i slutet av april kommer det att vara en baluns som ni alla är inbjudna till.

Tills dess, a votre santé,'

Johnny

Herregud! Skrev ovanstående under kraftig alkoholpåverkan, låter det stå kvar... men jag glömde vintipset! Jag hade en vinprovning häromdagen och upptäckte en kombination som var sådär skitbra. Man kan skriva hundra gånger hur Sauvignon Blanc passar till nässelsoppa, men riktigt klockrent blir det bara ibland. Ost- och broccolipaj med en fatlagrad vit Bourgogne. Les Sétilles, nr 5657. Så snyggt!